Stjäla Hallon. (novell)

Natten var mörk och vindstilla och jag höll mig gömd bakom rosenbuskarna.
Oskar har skåpet ovanför mitt och går i tredje ring. Även fast han är två år äldre än mig så brukar han alltid heja på mig vid skåpen. Vi går på vid samma busshållsplats och han springer alltid ner för backen och kommer i sista sekund till bussen på morgonen. Det händer att det är fullt på bussen och att man får stå upp och då brukar han alltid le mot mig och säga hej.
Oskar är lång och har kort brunt hår. Han bor i samma kvarter men jag känner honom inte.
I natt var en sån där natt då man var i desperat behov av lite hallon och Oskar har de absolut bästa hallonbuskarna i hela kvarteret. Buskarna står på bakgården, bara några meter från hans fönster.
Gömd bakom rosenbuskarna väntar jag tålmodigt på att lampan i hans rum ska släckas och till sist vågar jag mig fram.
Jag rör mig så ljudlöst som möjligt och när jag väl kommit fram till hallonen sätter jag mig på huk och repar av bären. De är goda och saftiga och slinker snabbt ner i halsen. Jag går runt till andra sidan busken när jag plötsligt hör hur det knakar till och för handen till munnen för att kväva ett skrik. Det är en svart katt som plötsligt gjort mig sällskap och jag stirrar surt på den.
”Du skrämde mig” väser jag och vänder mig snabbt om när jag upptäcker att en lampa tänts igen. Överrumplad och överraskad står jag blixtstilla utan att andas medans Oskar står och granskar mig från fönstret.
Helvete.
”Jennifer?” jag hör inte vad han säger men ser att hans läppar formar mitt namn och jag backar två steg utan att komma bort från honom. Istället kliver jag rakt in i hallonbusken och ramlar till.
När Oskar öppnar fönstret och hoppar ut på gräset har jag äntligen fattat vad som händer. Jag blinkar till och skyndar upp på fötter och börjar springa för allt jag är värd. Bakom mig ser jag hur Oskar är tätt efter och jag hoppar smidigt över rosenbuskarna och fortsätter längs gräset över nästa gård.
”Jennifer?” hans tonläge är inte argt men inte heller glatt. Det är ihåligt och en aning andfått. Jag fortsätter utan att svara och springer rakt över tant Carlssons blomrabbater. Det är tur att hon sover nu för annars hade jag haft henne jagandes efter mig också kan jag lova.
Järsgården tar lite tid att ta sig över men än är han inte ifatt mig. Jag är snabb och smidig och Oskar är barfota. Jag sneddar hundra meter nerför backen och upptäcker att jag lyckats skaka av mig honom. Jag hittar en väg genom buskarset och hamnar tillslut i lekparken. Jag stannar upp och känner hur hjärtat sitter i halsgropen. Aldrig någonsin har jag sprungit så fort. Jag snurrar runt ett varv och kan andas ut när jag inser att han inte är efter mig längre.
Bredvid gungorna finns en bänk och jag jag sätter mig på den och öppnar min knutna hand. I den finns en del mosade och andra hela hallon som jag höll i när Oskar upptäcke mig. De är fortfarande goda och ätbara och jag är tvungen att le lite. Efter kanske tre minuter och min puls har återgått till vad den brukar vara bestämmer jag mig för att gå hem igen och går över gräset ut mot den smala vägen. Jag snubblar nästan över mina fötter och sätter mig ner för att knyta skosnöret som gått upp.
När jag ställer mig upp igen så står han där mitt emot mig på andra sidan gatan och hånler.
”Hej.” han går mot mig och flinar stort. Hans blick säger ”du kommer inte undan nu” och hjärtat hopar över några slag och automatiskt vill mina fötter röra sig bakåt i en klumpig rörelse.
”Du skrämde mig.” jag stammar fram orden och de är ens knappt hörbara.
”Din hallon tjuv.” han är i fatt mig nu och tar ett tag om min arm. Han måste ha sett min skräckslagna min för han ger med sig med ett lite mer vänligt leende nu.
”Jag vet inte vad du pratar om... Jag var bara ute på en promenad.” Jag blinkar till och tittar in i hans blå ögon. Oskar bara skrattar och nickar mot min hand.
”Jaha okej, men det förklarar inte varför din hand är alldeles röd och att du har hallon runt hela munnen.” Jag blir lite generad, skakar på huvudet och stirrar ner i marken.
”Du vet att det är fult att ljuga, sötnos.” Han lutar sig fram och kysser mina läppar innan han släpper taget om min arm och börjar gå baklänges.
”Vi ser i skolan på måndag.” Han skrattar till och försvinner sedan uppför backen och jag står kvar som ett fån med hallon runt munnen och bara ler.

1 svar till "Stjäla Hallon. (novell)"

  1. Vilda skrev 2016-02-24 18:40:02
    Jag tycker att den var sjukt bra fantastiskt
Här hade du kanske kunnat skriva en kommentar till texten! Logga in eller bli medlem högst upp på sidan!
Du måste skriva in en text att skicka!